Jag förstår verkligen inte varför folk tycker att abort är ett ämne som innebär tabu. Sjukt många har gjort abort, inget konstigt längre. Okej ingenting man använder som preventinmedel kanske, men det "allt kan hända den bäste". Det är något som har satt sig i mitt huvud som min ena stora syster sa till mig när jag gjorde abort första gången. Ingenting jag skäms för. Men varje gång man ser någon uttala sig om abort/missfall så är det alltid på internet. Varför kan människor ta ett samtal om det irl? Okej, jag vet att det är smärtsamt att prata om, men tror folk skulle uppskatta att man pratar om det eller jag vet att folk skulle uppskatta det eftersom jag själv är i samma situation.
Jag kommer ihåg mina aborter men min dåvarande pojkvän var rent ut sagt inget stöd alls, valde inte ens att vara med. Den människan jag vill ha som det största stödet. Men det fick gå ändå varesig jag ville det eller inte. Jag har varit med om två missfall också, och det jobbigaste är att jag aldrig slarvat med skydd när jag blivit gravid ;s Fullt utrustad har jag varit och ändå blivit gravid. I våran/släkt familj är vi väldigt fertila om man säger så.
Mina tre aborter är något jag verkligen aldrig kommer att glömma. Eller praktiskt taget två aborter som fick bli tre, konstigt nog. Första gången jag blev gravid var jag 15, hösten 2004, och 15, våren 2005. Då jag jag gravid men "valde" abort. Båda gångerna har satt djupa ärr i mig, varje gång det datumet på året dyker upp är jag alltid nerstämd och nästintill död inombords, bara tänker, gråter och sörjer än idag.
Första aborten blev en sen abort då jag var i vecka 19+3. Hade då p piller och åt dom regelbundet och allt funkade bra, tills slut kom inte min mens och dom sa att mensen kunde upphöra ibland och komma tillbaka med just dom p pillerna jag åt så jag bara bugade och tackade att man slapp mensen och tänkte inte så mycket mer på det. Så en dag när jag och min dåvarande pojkvän med min syster och mamma var utomlands på semester, låg vi på stranden och så märkte jag en bula.. På magen som inte tänkt på innan. Pratade med pojkvännen om vad de kunde vara, och tanken slog oss verkligen inte om att vi kunde ha varit gravida? Dumt nog. Sen kom vi tillbaka efter någon vecka, och tiden gick. Tills slut blev jag orolig så jag gick till Kungsbackas UM, gjorde ett test och stickan blev ett kors så snabbt så det var inte sant. Hon visade mig det och sa; Du är gravid Madeleine. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Satt och log med gråten i halsen. Hon fick känna på magen och såg att de var panik eftersom magen redan syntes lite och kändes en del, så hon ringde upp till gynn för en undersökning. Sprang dit och fick sära så vackert på benen och låta mannen gräva och titta. På ultraljudet så hade han inte ens vridit bort skärmen så jag såg allting om mitt barn. Vilket jag fick reda på var helt fel handlat av gynekologen. Då sa han; Mm.. du är i vecka 18+5 ser jag här.. Vi får boka in en akut tid för abort här skriver jag ner. Vadå bestämma ÅT mig? Åkte hem, ringde pojkvännen och berättade det hela. Han sa; abort. Mamma och pappa sa; abort. Ens kompisar sa; abort. Jag var så jävla klyven. När jag tänker efter gjorde jag verkligen bara den aborten för att jag lyssnade på andra och inte ens mig själv. Fick aldrig tiden att tänka själv. Ett par dagar efter var de att åka ner till Varbergs sjukhus för aborten. Hade fått mycket information hur allt gick till, i vilka stadier osv så jag var inte direkt orolig, bara för smärtan dom sa skulle komma eftersom man "föder" fram fostret och får smärtstillande. Iallafall, jag hade min mamma med mig som stöd hela den dagen. Kom dit vid 08 på morgonen, fick tabletter som skulle in lite varstans på mig och sedan lega en timme. Och dom sa att det brukar ta mellan 4-7 timmar till mig innan allt är klart. Efter redan 1-2 timmar började jag få grymma värkar, därav smärtstillande (morfin) vilket jag inte tålde så jag sov, vaknade av smärtan, fick lugnande, spydde somnade och så höll det på framtill 17.00 och då sa dom; Eftersom ingenting har hänt, blir du nog kvar över natten så vi kör igång allting en gång till med en ny dos medicin här för att öka det hela. Fyfan tänkte jag, jag var så trött, hungrig, hade ont och ville bara därifrån. Jag grät. Mamma grät med mig. Jag orkade inte göra allting en gång till. Tills slut kände jag att jag var tvungen att gå på toaletten innan dom skulle köra igång allting. Satte mig, och kände att de var som en liten ballong/fotboll som var påväg ut, tog fort fram en liknande skål (som jag tappat namnet på nu) och plopp så låg det ett barn där, helt livlöst, dött. Jag fick panik, visste inte vad jag skulle göra så jag sprang ut och ropade på mamma att komma och sa; det är nog klart nu.. Mamma såg, ropade en sköterska som tittade så allt kom med ut, och det hade de gjort. Hon tog ett lock på och gick ut med det. Och just det ögonblicket, när hon tar på locket och går iväg, har satt sig i huvudet. När sköterskan hade gått, gick jag långsamt till sängen och la mig och började gråta, strax därefter började mamma också gråta med mig. Vi bara grät, kunde inte sluta. Det gjorde så psykiskt ont, och jag var helt slut i kroppen. Jag var ensam nu, nu var jag inte en mini mig eller mini pojkvännen i mig längre, jag var tom.
Jag hade kommit hälften i den graviditeten innan den avbröts. Något jag fortfarande mår jättedåligt över, men man kan inte älta samma sak i flera år, något som varit. Då blir hela ens framtid förstörd.
Andra aborten blev en först medicinsk som fick avslutas med en akut kirurgisk abort. Hade bytt p piller från dom förra jag hade och dom funkade helt okej, tyckte vi. Tills jag bara kände på mig att jag var gravid (vi kvinnor har ju som ett sjätte sinne när det gäller att känna av saker som inte stämmer), gick iväg med mina dåvarande bästavänner till KBAs UM återigen, testade mig och fick ett plus igen.. Eftersom vi visste att jag inte var lika långt gången som förra graviditeten fick jag 1-2 veckor på mig att tänka ur hur jag ville ha det, barn eller inte barn. Men vi valde att avbryta graviditeten. Gjorde en gynn undersökning någon vecka efter och då var jag i vecka 9+2 och valde då en medicisk abort som skulle utföras i Kungsbacka. Dagen var inne och vi åkte dit allt skulle göras. När vi varit där dryga 1-2 timmar, frågade jag sköterskan hur lång tid detta skulle ta innan de var över då fick jag svaret; Det är klart när du inte har levrat blod längre. Okej, de var ju bra tänkte jag så man vet när allt är över. Gick ett par timmar där på dagen, sen vid 14 tiden varken blödde jag eller hade levrat blod och sa/visade sköterskan. Efter vi packat ihop oss, gick jag in i ett annat rum för att sätta in p stav (aldrig mer p piller!), fick den insatt och åkte hem. Var väldigt nerstämd den kvällen, bara låg i sängen och pratade med min dåvarande pojkvän om hela situationen.
Typ tredje aborten, gick till att jag i grundskolan, i början av 9an på vårterminen på grundskolan hade utflyktsdag, var på en tidskola borta i Vallda med ett par nära vänner. När jag satt på hästen och hoppade upp och ner (jag vet att de låter kul haha), så kände jag att de började göra svinont i livmoden och nertill. Men brydde mig inte så mycket och fortsatte ändå och var kvar. När jag väl kom hem senare hade jag så ont, och klockan var efter 17 då så vi kunde inte åka till KBA vårdcentral, fick åka akut till Varbergs sjukhus. Väntade ett par minuter där och sen fick jag göra en gynn undersökning samt ett ultraljud. Då sa mannen; Jaaa.. vi har då hittat varför du har så ont.. Du har mer än halva fostret kvar i dig. Jag trodde jag skulle dö... Kvar? Fanskapet till sköterskan i KBA sa att allt var klart när man varken blödde eller hade levrat blod men TVI fick jag. Fick ett rum för natten, vi kom ju dit rätt sent och allt hade dragit ut på tiden och onödigt att åka hem, så jag och mamma stannade över natten. Dagen därpå kl. 09 på morgonen rullade dom ner till mig operation. Fick lugnande, och sen sövande. Hatar verkligen när man får hjärtklappning innan man skall sövas, känns som att dom skall söva en för gott ;s Vet inte varför. Men känslan när man får de lugnande är alltid lika gott, haha. Blev sövd och mamma var med mig tills sista sekunden innan dom skulle börja och hon inte fick vara med längre. drygt 30 minuter senare vaknar jag upp på uppvaket, mamma sitter breve och jag märker att en läkare tar upp filten jag har på mig och kollar mellan mina ben. Mina första ord var; Fan gör du gubbe? Han blev helt ställd och sa försiktigt; Jag måste kolla hur blödningen är, om du fortfarande blöder eller om det slutat. Jag orkade inte ens tjata emot, och bara glodde på mamma och såg helt drogad ut. Är bebisen borta nu mamma? frågade jag henne, och mamma bara nickade på huvudet. Vände mig bort mot henne och började gråta. Mamma ställde sig upp och kramade mig från sidan och sa; En dag kommer du bli gravid igen, och då är det för att ha barn älskade Malla. Ett par timmar senare åkte vi hem igen..
Så medicisk abort är något jag aldrig rekomunderar längre om jag pratar med folk eller om man pratar om det hela tiden, det om något är inte OKEJ! Kirurgisk isåfall, för att vara på den säkra sidan, tycker jag allt.
Missfallen behöver vi inte ens gå in på, för det var inte de som jag ville få ut av detta. Ville bara skriva av mig, och hoppas på att folk kan bli mer öppna med sina aborter, eller om dom skall göra abort. Detta är förfan 2000 talet nu, mycket har hänt på 20 år. Våga stå för vad du gjort, gör istället anser jag. Man får mer stöd än vad man faktiskt tror.
Våga berätta!
Vad kan jag göra? Ingeting, är bara så grymt ledsen. Jag som längtat, en annan gång bara. Och du som sa dom sakerna till mig, ORKA!
