I’ll teach you about loss
I'm well aware I'm a danger to myself,
Are you aware I'm a danger to others?
There's a crack in my soul,
You thought it was a smile.
Whatever doesn't kill you,
Is gonna leave a scar.
Whatever doesn't kill you,
Is gonna leave a scar,
Leave a scar,
Leave a scar.
Whatever doesn't kill you, is gonna leave a scar.
She warned you that she may fuck me,
But chances are I'm gonna fuck you over.
Jag blir så förbannat trött på vissa personer, även dom som är ens familj och nära vänner, dom man älskar med andra ord. Idag är ingen bra dag att jävlas med mig, är äckligt sur. Försökt göra mig glad när jag var över hos morsan ett par timmar, vilket hjälpte, en stund. Direkt när man kom hem igen sjönk allt till botten igen.
Jag ligger på botten, och hoppas snart att jag kan få simma upp till ytan, JAG BEHÖVER LUFT!
Kände mig väldigt poetiskt när jag skrev de där.. Hmm.. Jag måste nog börja ventilera mina känslor istället för att hålla allt inne, tror jag. Ville prata med mamma idag, men pallade inte att lägga mina beskymmer i hennes händer, hon har tillräckligt av sin skit som alla har ibland. Vill inte vara någon börda. Jag pratar med katten min istället, hon varken dömmer eller skäller ut en vilket är skönt. När jag gråter i hennes närvaro kommer hon trippandes mot mig, hoppar upp och vill bli klappad och sen lägger hon sig breve mig eller gärna i mitt knä. Djur och barn är kärlek. Att så små varelser kan ge en så otroligt mycket kärlek, om dom ändå kunde förstå..
Sitter ofta och kollar tillbaka på min gamla blogg jag hade, Ellybus.blogg.se. Man blir nästan gråtmild av att kolla bilder, de man skrev. Alla känslorna i sig. Allt bubblar upp, och min mage vrider sig utochin. Blir så ledsen och glad när jag kollar igenom den från första början tills det sista man skrev i den.
Tänkte citera lite ur det man skrev då.
2008-11-26 @ 13:15:37 skrev detta;
Förbannade bloggar man haft alltså. Den första tog jag bort för den hade för mycket minnen i sig, och den andra jag gjorde var för att ta nya tag men bytte visst en massa olika saker och sen kunde jag icke komma in på den, så nu fick jag återigen göra en Ny blogg. Förhoppningsvis kommer denna att fungera ^^,
Och nu sitter jag här hemma, har en sådan stor längtan efter älskling så de finns inte. Pratade nyss relationer med Bobba (: De hjälpte faktiskt, tack så hjärtligt vännen! Sitter bara här just nu och käkar min nygjorda pizza och ett glas Zingo ^^ Gott.. Gottgottigottgott :D
Hela denna helgen har jag spenderat tillsammans med älskling hos honom, riktigt mysigt ^__^ Hoppas vi kan träffas snart igen älskling :) Tihi..
Nej nu skall jag fortsätta käka och nörda mig på msn x'''D
Tjaodå!
Jaa.. vad skall man säga? HE-HE. Fan då var jag bara 19 år och de var 2 år sedan. Jössös, vad mycket som hänt.. På den korta tiden ändå. Flyttat tre gånger, fått hjärtat krossat återigen, fått barn, bor själv med min dotter, har ny pojkvän. Alltså.. Jag har fått mogna fler än vad dom i min ålder gjort, gör. Och jag mognar fortfarande! Man blir nog aldrig riktigt mogen, men alltid mognare. Vad jag tror iallafall. Fan vad liten jag känner mig när jag läser igenom allt jag skrev då. Vilka "problem" man hade, okej då var de allvarliga och dödsjobbiga problem, men det är ingenting jämnfört mot vad jag har fått, får nu.
Men jag har blivit grymt mycket mer självständigare än vad jag var både i mitt första och andra förhållande. Sjukt mycket mer självständig än vad jag någonsin varit. Jag får verkligen ta hand om mig själv nu, och inte bara mig själv två andra idivider vid min sida, min dotter självfallet och min katt. Jag är stolt över mig själv!
Nu känner jag att när jag ändå har öppnat mig såpass mycket här, kan jag lika väl fortsätta... Faktiskt och om folk ens orkat läsa hit, grattis! Om ni orkar läsa ännu mer så visst, det kommer mer här..
Jag är jävligt tankespridd just nu, tankarna är vidöppna. Allt susar in, likasnabbt som det sipprar ut igen från mina tankar. Just nu tänker jag väldigt mycket på mina ex, vad jag gjorde fel, vad jag skall göra rätt nu, mina aborter, min förlossning med Charlie, min familj.
Och jag kan väl börja med mina ex då..
Jonathan; min första kärlek, och de är något speciellt med ens första kärlek. Vi blev tillsammans 27 september 2003, varade i 4 år, 5 månader och ett par veckor/dagar. Allt tog slut 30 januari 2008. Det var ett rent helvete verkligen. Jag ville dö, jag försökte dö men slutade med att jag fick operera bort blindtarmen som är sanningen för att jag hade knaprat en massa piller vilket jag inte sa något om, förens efter till ens verkligen nära vänner, vilket var.. Då två stycken, många trodde att allt började av sig själv men nej, de var ett självmordsförsök som gick åt skogen haha, patetiskt man var va?
Andreas; min andra kärlek, och jo de var nog något väldigt speciellt eftersom det alltid kommer vara en del av mitt "riktiga" vuxen förhållande, eftersom vi planerade ett liv tillsammans, då vi flyttade tillsammans faktiskt. Blev tillsammans 15 juni 2008, men allt försvann 16 januari 2010. 1 år och 7 månader och en dag hann det blir precis. Att från ingenstans, bli utslängd och "dumpad" med ingen direkt förvarning. Eller jo, ett sms som kom 1 timme innan han gjorde slut; Flyttlådor kommer om 15 minuter. Från ingenstans när han 2 timmar innan dragit iväg med en kompis då vi sagt jag älskar dig osv. Mycket dom orden betydde. Fick inte ens en förklaring varför han slängde ut mig sådär eller gjorde slut då, snällt va? Aja. Fyfan, den jävla dagen var hemsk. Dom jävla minnerna har satt djupa sår i mitt hjärta, snacka om att mitt hjärta blivit ärrad tillräckligt, och jag hoppas med allt jag äger och har nu, att det inte går åt skogen med mitt nuvarande förhållande.
Och de har resulterat att jag blivit svår att öppna mig igen, att visa ALLA känslor igen, förutom jag älskar dig känslorna, men mer än så visar jag inte just nu. Vill inte prata om mina känslor, jag är rädd för dom, för att den andra personen skall klanka ner och göra mig illa igen. Jag vill verkligen visa, men vågar inte men det kanske är bäst efter allt som hänt. Ta steg för steg i en långsam takt?
Jag hatar att jag älskade dig. Du gjorde mig så ont. Vilket fortfarande ärrar mig. Jag plågas och mår fortfarande svindåligt för allt som hände, för det jag gjorde mot dig. Jag hoppas att du kan förlåta mig Andreas, för jag har förlåtit dig för allt ont i gjorde mot mig, även om jag har svårt att intala mig själv det ibland. Jag hoppas att du har det bra, älskar någon ny som älskar dig. Du förtjänar det bästa, även om vi inte är tillsammans..
Felen jag gjorde; Allt känns det som när man tänker tillbaka. Jag var alltid den som gärna ville bestämma allt, vad man skulle göra och inte göra. Vilket inte alls gick hem, men dom gick med på det ändå. Jag är en väldigt bossig flickvän kan man säga att jag var, men nu är det andra puckar, LIKA skall det vara! Och när jag var gravid, fyyfan. Då blev allt ännu värre, men mitt ex hade absolut ingen förståelse alls att kvinnor får vanligtvis mer hormoner än vanligt. Jag hatade mig själv när jag var gravid och alla hormoner som bubblade inom mig, jag var ett svin, jag visste om det. MEN jag utnjyttade aldrig den situationen för att få speciella saker pga mitt humör, jag visste ju hur mycket jobb de var med mitt ändå så varför göra det ännu värre än vad de redan var? Nej just precis. Det är därför jag är skiträdd att börja med p piller, eller annat p medel för att jag skall få mer hormoner igen =( Jag är rädd för mig själv kan man säga, att jag skall förstöra något. För jag vet att jag inte var mig själv under den tiden jag var gravid och jag har alltid varit en person innan med mycket känslor inom mig, hormoner alltså och nu när allt är bra, vill jag inte sabba det! Jag vill verkligen inte.
Fast sedan nu andra gången jag fick mitt hjärta krossat, har jag byggt upp en mur runtomkring mig för att inte bli sårad igen, på samma sätt. Jag har blivit en sådan kall person, när det gäller att visa känslor om vad jag Verkligen känner för personer, saker och annat som står mig nära tex.
Och på tal om förhållanden. Första förhållandet, hade jag tid att sörja för mig själv, i månader. Andra förhållandet hann jag inte sörja själv, jag hade inte tid att tänka på mig själv. Jag hade, har ju Charlie att ta hand om och lägga ner min tid på så jag totalt glömde av mig själv. Men jag vet att jag kommit över honom nu ändå, för annars hade jag inte känt såhär starkt jag gör för Carl nu.
Skall jag vara ärlig? Carl är fan mer pappa till Charlie än vad hennes biologiska pappa är. Hennes pappa hör aldrig av sig om Charlie, frågar någonting, eller ens frågar om att träffa henne på tu-man-hand. Aldrig någonsin har det hänt. Charlie är någon hans skäms över, vilket jag gråter inom mig varje gång när jag tänker på de, den situationen. Att man kan skämmas över sitt kött och blod? Sin dotter? Seriöst? Det ÄR ingen pappa, inte i mina ögon. Bara biologiskt, inget mer eller annat alls! Som sagt, Carl är mer pappa åt Charlie än vad hennes pappa är. Vilket jag är väldigt glad över, att hon har en manlig roll i sitt liv, och sin morfar såklart =) Carl leker gärna med henne, tar insiativ till att göra saker själv med henne, utan att behöva fråga, vilket jag uppskattar mer än något annat när han är här ♥ En pappa är någon som finns där, varesig de är hennes biologiska eller icke. Anser jag iallafall, någon som ställer upp, finns till, tycker om en, leker med en, VILL helt enkelt! Inte någon som känner sig TVUNGEN!
Vad jag kan göra rätt nu; det är ju att inte vara så jävla PÅ! Vilket jag försöker inte att vara, men jag känner mig redan som en usel flickvän.. Jag skall fan bli den bästa mamman och flickvännen jag bara kan! JAG VILL!
Mina aborter; eller ah.. Finns nog inte något att säga, har redan tagit upp hela det kapitlet innan här så det känns onödigt att skriva samma slags saker igen.
Förlossningen med Charlie; de är verkligen något som jag aldrig kommer glömma! Kan inte ens skriva ner det jag vill säga i ord, för de är, var en sådan otroligt stor del, grej som hände i mitt liv. JAG har fött barn, mitt barn! Ibland kan jag bara sitta och titta på korten när hon var ett par timmar gammal, några få dagar. Helt hjälplös liten tös var hon, nu är hon så fruktansvärt stor REDAN!? HAAAALLAA?! Vart tog spädbarnet mitt vägen? Och vem är denna stora lilltjej som sover i sin säng i sovrummet nu? JO, min stora lilltös som bara växer värre än ogräs, vilket jag älskar! Jag älskar att se henne utvecklas, bara på två dagar hade hennes femte tand hon börjat få riktigt kommit upp nu. Hon är 9 månader imorgon! 9 månader! Jag har svårt att förstå det själv ibland, snart fyller min lilla gumma 1 år, 12 månader! FATTA!? Helt otroligt. Men fyfan, gud alltså. Vad jag älskar henne! Mitt allt, min värld! ♥
Min familj; okej, nu tänkte jag inte på min familj vilket kanske är mig och Charlie, tänkte på min egna mamma och pappa, med syskon. Vi är då allt en splittrad familj kan jag säga. Alla är på olika håll.
Och de värsta NU är att jag hade kunnat skriva på görmycket men de blir så jävla tråkigt att de bara är en massa text. Den enda som finns för mig nu, som inte dömmer mig. Det är Marilyn Manson. Jag älskar verkligen den mannen, om jag någon gång skulle gifta mig, skulle jag verkligen vilja mig med honom om någon. Jag älskar honom! Han finns alltid där för mig. När jag är glad som en jävel eller ledsen som man bara vill dö. Han finns där för mig. Vilket ingen annan riktigt gör. Jag vet att mamma alltid säger/frågar hur jag mår, och klagar på mig att jag är precis som min pappa. Pratar inte mycket om mina känslor, att jag stänger allt inne. Men de är inget jag kan rå för, det är sådan jag är. Älska eller hata mig. Detta är jag.
Just låten; 15 - Marilyn Manson, känns så rätt, det är MIG han sjunger om.
If you can hear this
don’t assume that I’m talking to you
Yesterday everything I thought I believed in died
but today is my birthday,
today is my birthday
I don’t need you,
I’ll say it to myself
It doesn’t mean I won’t need somebody
anyone with half a soul
will hear this and they’ll never leave me
If you don’t know what forever feels like
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
I can get by now
I’m not really dead
but I really needed someone to save me
leaving me alone to die
is worse than having the guts to kill me
If you don’t know what forever feels like
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
Not letting you win
won’t satisfy me
I’ll teach you about loss
Not letting you win
won’t satisfy me
I’ll teach you about loss
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
Marilyn Manson har varit en kärlek sedan jag var 11-12 år någonting tror jag, och är fortfarande min kärlek, han är bäst! Och de tänker jag fortsätta låta honom vara, ända in i graven. Det är helt enkelt någon som alltid finns där för mig, alltid.
OKEJ, nu blev detta inlägget långt. Jag skall avsluta. Behövde bara skriva av mig en HEL DEL, som sagt!
Förlåt
Are you aware I'm a danger to others?
There's a crack in my soul,
You thought it was a smile.
Whatever doesn't kill you,
Is gonna leave a scar.
Whatever doesn't kill you,
Is gonna leave a scar,
Leave a scar,
Leave a scar.
Whatever doesn't kill you, is gonna leave a scar.
She warned you that she may fuck me,
But chances are I'm gonna fuck you over.
Jag blir så förbannat trött på vissa personer, även dom som är ens familj och nära vänner, dom man älskar med andra ord. Idag är ingen bra dag att jävlas med mig, är äckligt sur. Försökt göra mig glad när jag var över hos morsan ett par timmar, vilket hjälpte, en stund. Direkt när man kom hem igen sjönk allt till botten igen.
Jag ligger på botten, och hoppas snart att jag kan få simma upp till ytan, JAG BEHÖVER LUFT!
Kände mig väldigt poetiskt när jag skrev de där.. Hmm.. Jag måste nog börja ventilera mina känslor istället för att hålla allt inne, tror jag. Ville prata med mamma idag, men pallade inte att lägga mina beskymmer i hennes händer, hon har tillräckligt av sin skit som alla har ibland. Vill inte vara någon börda. Jag pratar med katten min istället, hon varken dömmer eller skäller ut en vilket är skönt. När jag gråter i hennes närvaro kommer hon trippandes mot mig, hoppar upp och vill bli klappad och sen lägger hon sig breve mig eller gärna i mitt knä. Djur och barn är kärlek. Att så små varelser kan ge en så otroligt mycket kärlek, om dom ändå kunde förstå..
Sitter ofta och kollar tillbaka på min gamla blogg jag hade, Ellybus.blogg.se. Man blir nästan gråtmild av att kolla bilder, de man skrev. Alla känslorna i sig. Allt bubblar upp, och min mage vrider sig utochin. Blir så ledsen och glad när jag kollar igenom den från första början tills det sista man skrev i den.
Tänkte citera lite ur det man skrev då.
2008-11-26 @ 13:15:37 skrev detta;
Förbannade bloggar man haft alltså. Den första tog jag bort för den hade för mycket minnen i sig, och den andra jag gjorde var för att ta nya tag men bytte visst en massa olika saker och sen kunde jag icke komma in på den, så nu fick jag återigen göra en Ny blogg. Förhoppningsvis kommer denna att fungera ^^,
Och nu sitter jag här hemma, har en sådan stor längtan efter älskling så de finns inte. Pratade nyss relationer med Bobba (: De hjälpte faktiskt, tack så hjärtligt vännen! Sitter bara här just nu och käkar min nygjorda pizza och ett glas Zingo ^^ Gott.. Gottgottigottgott :D
Hela denna helgen har jag spenderat tillsammans med älskling hos honom, riktigt mysigt ^__^ Hoppas vi kan träffas snart igen älskling :) Tihi..
Nej nu skall jag fortsätta käka och nörda mig på msn x'''D
Tjaodå!
Jaa.. vad skall man säga? HE-HE. Fan då var jag bara 19 år och de var 2 år sedan. Jössös, vad mycket som hänt.. På den korta tiden ändå. Flyttat tre gånger, fått hjärtat krossat återigen, fått barn, bor själv med min dotter, har ny pojkvän. Alltså.. Jag har fått mogna fler än vad dom i min ålder gjort, gör. Och jag mognar fortfarande! Man blir nog aldrig riktigt mogen, men alltid mognare. Vad jag tror iallafall. Fan vad liten jag känner mig när jag läser igenom allt jag skrev då. Vilka "problem" man hade, okej då var de allvarliga och dödsjobbiga problem, men det är ingenting jämnfört mot vad jag har fått, får nu.
Men jag har blivit grymt mycket mer självständigare än vad jag var både i mitt första och andra förhållande. Sjukt mycket mer självständig än vad jag någonsin varit. Jag får verkligen ta hand om mig själv nu, och inte bara mig själv två andra idivider vid min sida, min dotter självfallet och min katt. Jag är stolt över mig själv!
Nu känner jag att när jag ändå har öppnat mig såpass mycket här, kan jag lika väl fortsätta... Faktiskt och om folk ens orkat läsa hit, grattis! Om ni orkar läsa ännu mer så visst, det kommer mer här..
Jag är jävligt tankespridd just nu, tankarna är vidöppna. Allt susar in, likasnabbt som det sipprar ut igen från mina tankar. Just nu tänker jag väldigt mycket på mina ex, vad jag gjorde fel, vad jag skall göra rätt nu, mina aborter, min förlossning med Charlie, min familj.
Och jag kan väl börja med mina ex då..
Jonathan; min första kärlek, och de är något speciellt med ens första kärlek. Vi blev tillsammans 27 september 2003, varade i 4 år, 5 månader och ett par veckor/dagar. Allt tog slut 30 januari 2008. Det var ett rent helvete verkligen. Jag ville dö, jag försökte dö men slutade med att jag fick operera bort blindtarmen som är sanningen för att jag hade knaprat en massa piller vilket jag inte sa något om, förens efter till ens verkligen nära vänner, vilket var.. Då två stycken, många trodde att allt började av sig själv men nej, de var ett självmordsförsök som gick åt skogen haha, patetiskt man var va?
Andreas; min andra kärlek, och jo de var nog något väldigt speciellt eftersom det alltid kommer vara en del av mitt "riktiga" vuxen förhållande, eftersom vi planerade ett liv tillsammans, då vi flyttade tillsammans faktiskt. Blev tillsammans 15 juni 2008, men allt försvann 16 januari 2010. 1 år och 7 månader och en dag hann det blir precis. Att från ingenstans, bli utslängd och "dumpad" med ingen direkt förvarning. Eller jo, ett sms som kom 1 timme innan han gjorde slut; Flyttlådor kommer om 15 minuter. Från ingenstans när han 2 timmar innan dragit iväg med en kompis då vi sagt jag älskar dig osv. Mycket dom orden betydde. Fick inte ens en förklaring varför han slängde ut mig sådär eller gjorde slut då, snällt va? Aja. Fyfan, den jävla dagen var hemsk. Dom jävla minnerna har satt djupa sår i mitt hjärta, snacka om att mitt hjärta blivit ärrad tillräckligt, och jag hoppas med allt jag äger och har nu, att det inte går åt skogen med mitt nuvarande förhållande.
Och de har resulterat att jag blivit svår att öppna mig igen, att visa ALLA känslor igen, förutom jag älskar dig känslorna, men mer än så visar jag inte just nu. Vill inte prata om mina känslor, jag är rädd för dom, för att den andra personen skall klanka ner och göra mig illa igen. Jag vill verkligen visa, men vågar inte men det kanske är bäst efter allt som hänt. Ta steg för steg i en långsam takt?
Jag hatar att jag älskade dig. Du gjorde mig så ont. Vilket fortfarande ärrar mig. Jag plågas och mår fortfarande svindåligt för allt som hände, för det jag gjorde mot dig. Jag hoppas att du kan förlåta mig Andreas, för jag har förlåtit dig för allt ont i gjorde mot mig, även om jag har svårt att intala mig själv det ibland. Jag hoppas att du har det bra, älskar någon ny som älskar dig. Du förtjänar det bästa, även om vi inte är tillsammans..
Felen jag gjorde; Allt känns det som när man tänker tillbaka. Jag var alltid den som gärna ville bestämma allt, vad man skulle göra och inte göra. Vilket inte alls gick hem, men dom gick med på det ändå. Jag är en väldigt bossig flickvän kan man säga att jag var, men nu är det andra puckar, LIKA skall det vara! Och när jag var gravid, fyyfan. Då blev allt ännu värre, men mitt ex hade absolut ingen förståelse alls att kvinnor får vanligtvis mer hormoner än vanligt. Jag hatade mig själv när jag var gravid och alla hormoner som bubblade inom mig, jag var ett svin, jag visste om det. MEN jag utnjyttade aldrig den situationen för att få speciella saker pga mitt humör, jag visste ju hur mycket jobb de var med mitt ändå så varför göra det ännu värre än vad de redan var? Nej just precis. Det är därför jag är skiträdd att börja med p piller, eller annat p medel för att jag skall få mer hormoner igen =( Jag är rädd för mig själv kan man säga, att jag skall förstöra något. För jag vet att jag inte var mig själv under den tiden jag var gravid och jag har alltid varit en person innan med mycket känslor inom mig, hormoner alltså och nu när allt är bra, vill jag inte sabba det! Jag vill verkligen inte.
Fast sedan nu andra gången jag fick mitt hjärta krossat, har jag byggt upp en mur runtomkring mig för att inte bli sårad igen, på samma sätt. Jag har blivit en sådan kall person, när det gäller att visa känslor om vad jag Verkligen känner för personer, saker och annat som står mig nära tex.
Och på tal om förhållanden. Första förhållandet, hade jag tid att sörja för mig själv, i månader. Andra förhållandet hann jag inte sörja själv, jag hade inte tid att tänka på mig själv. Jag hade, har ju Charlie att ta hand om och lägga ner min tid på så jag totalt glömde av mig själv. Men jag vet att jag kommit över honom nu ändå, för annars hade jag inte känt såhär starkt jag gör för Carl nu.
Skall jag vara ärlig? Carl är fan mer pappa till Charlie än vad hennes biologiska pappa är. Hennes pappa hör aldrig av sig om Charlie, frågar någonting, eller ens frågar om att träffa henne på tu-man-hand. Aldrig någonsin har det hänt. Charlie är någon hans skäms över, vilket jag gråter inom mig varje gång när jag tänker på de, den situationen. Att man kan skämmas över sitt kött och blod? Sin dotter? Seriöst? Det ÄR ingen pappa, inte i mina ögon. Bara biologiskt, inget mer eller annat alls! Som sagt, Carl är mer pappa åt Charlie än vad hennes pappa är. Vilket jag är väldigt glad över, att hon har en manlig roll i sitt liv, och sin morfar såklart =) Carl leker gärna med henne, tar insiativ till att göra saker själv med henne, utan att behöva fråga, vilket jag uppskattar mer än något annat när han är här ♥ En pappa är någon som finns där, varesig de är hennes biologiska eller icke. Anser jag iallafall, någon som ställer upp, finns till, tycker om en, leker med en, VILL helt enkelt! Inte någon som känner sig TVUNGEN!
Vad jag kan göra rätt nu; det är ju att inte vara så jävla PÅ! Vilket jag försöker inte att vara, men jag känner mig redan som en usel flickvän.. Jag skall fan bli den bästa mamman och flickvännen jag bara kan! JAG VILL!
Mina aborter; eller ah.. Finns nog inte något att säga, har redan tagit upp hela det kapitlet innan här så det känns onödigt att skriva samma slags saker igen.
Förlossningen med Charlie; de är verkligen något som jag aldrig kommer glömma! Kan inte ens skriva ner det jag vill säga i ord, för de är, var en sådan otroligt stor del, grej som hände i mitt liv. JAG har fött barn, mitt barn! Ibland kan jag bara sitta och titta på korten när hon var ett par timmar gammal, några få dagar. Helt hjälplös liten tös var hon, nu är hon så fruktansvärt stor REDAN!? HAAAALLAA?! Vart tog spädbarnet mitt vägen? Och vem är denna stora lilltjej som sover i sin säng i sovrummet nu? JO, min stora lilltös som bara växer värre än ogräs, vilket jag älskar! Jag älskar att se henne utvecklas, bara på två dagar hade hennes femte tand hon börjat få riktigt kommit upp nu. Hon är 9 månader imorgon! 9 månader! Jag har svårt att förstå det själv ibland, snart fyller min lilla gumma 1 år, 12 månader! FATTA!? Helt otroligt. Men fyfan, gud alltså. Vad jag älskar henne! Mitt allt, min värld! ♥
Min familj; okej, nu tänkte jag inte på min familj vilket kanske är mig och Charlie, tänkte på min egna mamma och pappa, med syskon. Vi är då allt en splittrad familj kan jag säga. Alla är på olika håll.
Och de värsta NU är att jag hade kunnat skriva på görmycket men de blir så jävla tråkigt att de bara är en massa text. Den enda som finns för mig nu, som inte dömmer mig. Det är Marilyn Manson. Jag älskar verkligen den mannen, om jag någon gång skulle gifta mig, skulle jag verkligen vilja mig med honom om någon. Jag älskar honom! Han finns alltid där för mig. När jag är glad som en jävel eller ledsen som man bara vill dö. Han finns där för mig. Vilket ingen annan riktigt gör. Jag vet att mamma alltid säger/frågar hur jag mår, och klagar på mig att jag är precis som min pappa. Pratar inte mycket om mina känslor, att jag stänger allt inne. Men de är inget jag kan rå för, det är sådan jag är. Älska eller hata mig. Detta är jag.
Just låten; 15 - Marilyn Manson, känns så rätt, det är MIG han sjunger om.
If you can hear this
don’t assume that I’m talking to you
Yesterday everything I thought I believed in died
but today is my birthday,
today is my birthday
I don’t need you,
I’ll say it to myself
It doesn’t mean I won’t need somebody
anyone with half a soul
will hear this and they’ll never leave me
If you don’t know what forever feels like
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
I can get by now
I’m not really dead
but I really needed someone to save me
leaving me alone to die
is worse than having the guts to kill me
If you don’t know what forever feels like
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
This time I won’t hesitate
to kill to protect what I believe in
Not letting you win
won’t satisfy me
I’ll teach you about loss
Not letting you win
won’t satisfy me
I’ll teach you about loss
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
I’ll show you what it feels like without it
Marilyn Manson har varit en kärlek sedan jag var 11-12 år någonting tror jag, och är fortfarande min kärlek, han är bäst! Och de tänker jag fortsätta låta honom vara, ända in i graven. Det är helt enkelt någon som alltid finns där för mig, alltid.
OKEJ, nu blev detta inlägget långt. Jag skall avsluta. Behövde bara skriva av mig en HEL DEL, som sagt!
Förlåt
