Fattar inte hur de blev så
Snart ett år har passerat förbi.. Förstår fortfarande inte varför allt gick som de gick. Okejdå, på ett visst sätt och man är alltbra jävla dum ibland, eller ofta jag.
Men jag förstår inte hur du kunde göra det du gjorde och sa mot mig? Och sen när man ville ha förklaring, att "Du förtjänade det". Det är ingen riktig förklaring och kommer aldrig få det heller. Jag mår fortfarande skit för det, och de känns som att jag aldrig kommer komma någon riktigt lika nära, så intimt med någon annan. Du har förstört mig.
Hela dagen har varit upp och ner för jag har tänkt så mycket. Förstår fortfarande ingenting, hela jag är ett stort frågetecken i den frågan.
Jag gjorde aldrig något, aldrig något alls för att förtjäna det då du gjorde det, efter allt hade varit borta så visst, då hade man väl förtjänat det men fan heller då! Jag är så jävla sur på mig själv att jag stannade kvar hos dig även då du gjorde dom sakerna mot mig. Jag gjorde precis Allt du bad mig om, och försökte göra mer därtill. Och man kan inte skylla det på sin sjukdom heller, det är lågt. Jag har erkänt mina misstag, djupt också för dig. Den lilla chansen jag fick. Jag hatar att jag stannade kvar när jag borde sprungit bort.
Sitter nu och försöker komma på fel jag gjorde, och de enda jag kommer på är småsaker som inte ens man gör sådant för. Det är inte friskt!
Jag skulle vilja berätta sanningen för mamma och pappa, men det skulle bli ett jävla tjat från deras sida, och säkert inte tro mig ändå, tror jag. Känns bara så fel att gräva i det förflutna. Men de är svårt! Ibland vill jag verkligen bara slita av mitt hår, slå huvudet i väggen och vänta tills de blöder, men de kan man ju fan inte göra. Men viljan är bra stark ibland. Detta tär på mig så grymt mycket. Hade jag fått ett riktigt svar från dig hade det inte varit lika jobbigt.
Bara mina absolut närmaste som vet om allt, och även då det är sant, hade jag aldrig trott att man skulle hamna i en sådan situation. Det är inte verkligt, då det egentligen var det. Jag hatar dig för det du gjorde mot mig! Hatar det! Att jag bara accepterade det, bara för att man älskade dig. Inte okej! Hade jag varit starkare och inte så förbannat feg hade det aldrig hänt, eller inte mer än den första gången. Du sa förlåt och lovade mig, aldrig igen. Ett riktigt snedsteg, efter en kort tid igen och sen igen? Förstår du inte hur ont det gjorde i mig när den man älskade gjorde det? Mitt hjärta revs i bitar varje gång i hopp om att du skulle sluta, för oss.
Men nu är allt över med det, och jag har sagt till mig själv. Händer det en enda gång till, kommer jag brista och då drar jag på direkten verkligen! Aldrig igen skall jag utsätta mig själv för den sortens smärta, aldrig! Vad man än har gjort i sitt förflutna eller inte gjort. Men, jag har lärt mig av det och är starkare nu än någonsin! Tillsammans med min dotter, våran kärlek kan inget bryta eller göra något mot mig, oss igen! Aldrig!
Men jag förstår inte hur du kunde göra det du gjorde och sa mot mig? Och sen när man ville ha förklaring, att "Du förtjänade det". Det är ingen riktig förklaring och kommer aldrig få det heller. Jag mår fortfarande skit för det, och de känns som att jag aldrig kommer komma någon riktigt lika nära, så intimt med någon annan. Du har förstört mig.
Hela dagen har varit upp och ner för jag har tänkt så mycket. Förstår fortfarande ingenting, hela jag är ett stort frågetecken i den frågan.
Jag gjorde aldrig något, aldrig något alls för att förtjäna det då du gjorde det, efter allt hade varit borta så visst, då hade man väl förtjänat det men fan heller då! Jag är så jävla sur på mig själv att jag stannade kvar hos dig även då du gjorde dom sakerna mot mig. Jag gjorde precis Allt du bad mig om, och försökte göra mer därtill. Och man kan inte skylla det på sin sjukdom heller, det är lågt. Jag har erkänt mina misstag, djupt också för dig. Den lilla chansen jag fick. Jag hatar att jag stannade kvar när jag borde sprungit bort.
Sitter nu och försöker komma på fel jag gjorde, och de enda jag kommer på är småsaker som inte ens man gör sådant för. Det är inte friskt!
Jag skulle vilja berätta sanningen för mamma och pappa, men det skulle bli ett jävla tjat från deras sida, och säkert inte tro mig ändå, tror jag. Känns bara så fel att gräva i det förflutna. Men de är svårt! Ibland vill jag verkligen bara slita av mitt hår, slå huvudet i väggen och vänta tills de blöder, men de kan man ju fan inte göra. Men viljan är bra stark ibland. Detta tär på mig så grymt mycket. Hade jag fått ett riktigt svar från dig hade det inte varit lika jobbigt.
Bara mina absolut närmaste som vet om allt, och även då det är sant, hade jag aldrig trott att man skulle hamna i en sådan situation. Det är inte verkligt, då det egentligen var det. Jag hatar dig för det du gjorde mot mig! Hatar det! Att jag bara accepterade det, bara för att man älskade dig. Inte okej! Hade jag varit starkare och inte så förbannat feg hade det aldrig hänt, eller inte mer än den första gången. Du sa förlåt och lovade mig, aldrig igen. Ett riktigt snedsteg, efter en kort tid igen och sen igen? Förstår du inte hur ont det gjorde i mig när den man älskade gjorde det? Mitt hjärta revs i bitar varje gång i hopp om att du skulle sluta, för oss.
Men nu är allt över med det, och jag har sagt till mig själv. Händer det en enda gång till, kommer jag brista och då drar jag på direkten verkligen! Aldrig igen skall jag utsätta mig själv för den sortens smärta, aldrig! Vad man än har gjort i sitt förflutna eller inte gjort. Men, jag har lärt mig av det och är starkare nu än någonsin! Tillsammans med min dotter, våran kärlek kan inget bryta eller göra något mot mig, oss igen! Aldrig!
