4
4. Berätta om en person som du beundrar.
En person jag beundrar, nja. Jag beundrar mer eller mindre alla ensamstående mammor faktiskt. Jag har själv varit ensamstående och det var så sjukt mycket jobb. Då fick man verkligen göra allting själv. Och nu i eftertanke när jag tänker på när jag tog hand om Charlie under hennes första år själv så tänker jag bara "Hur orkade jag?" Men man måste ju såklart, ett barn kan inte vänta med att få mat, blöja eller när ens bebis har ont i magen och skriker sig hes, det är bara någonting man givetvis får ta. Men det är tufft.
Det är nu när jag har en sambo som jag känner hur sjukt lättare det är när man är två som delar på allting istället för att göra allting ensam. Tex orka sig upp en eller flera gånger under natten när man är jättetrött för att värma mat, byta blöjor mitt i natten eller om barnet skriker pga magont eller någonting annat. Det tar på en och ändå orka med att göra det 24/7. Och jag kan bara inte tänka mig när man är ensamstående med flera barn, speciellt småbarn under 4-5 år. Borde vara riktigt tufft! Men jag är riktigt glad att ha en underbar sambo, pojkvän och pappa till våra barn som ställer upp varje helg på natten med matning och blöjor så jag får sova ut när man inte riktigt kan göra det på vardagarna då jag tar Emilia och försöker ge Jonathan sin sömn för sitt jobb så mycket det bara går. Jag tror jag bara frågat om hans hjälp en gång. Och då var de för Emilia hade magont, kunde inte slappna av, och var samtidigt hungrig och de med magont, en jävla ond cirkel det blir..
Men när man tänker på när jag hade Charlie själv, tänker jag bara "Fyfan, hur orkade jag? Men f*n vad duktigt man varit som orkat göra allting själv!". Man tänker inte direkt "usch vad jobbigt detta är nu", när man är mitt uppe i det hela, man kan först efteråt tänka på det så. Eller jag gör det. Men jag beundrar mig själv att jag klarade av det :) Det gör en stark! Så all creed till alla ensamstående mammor här i världen :)
En person jag beundrar, nja. Jag beundrar mer eller mindre alla ensamstående mammor faktiskt. Jag har själv varit ensamstående och det var så sjukt mycket jobb. Då fick man verkligen göra allting själv. Och nu i eftertanke när jag tänker på när jag tog hand om Charlie under hennes första år själv så tänker jag bara "Hur orkade jag?" Men man måste ju såklart, ett barn kan inte vänta med att få mat, blöja eller när ens bebis har ont i magen och skriker sig hes, det är bara någonting man givetvis får ta. Men det är tufft.
Det är nu när jag har en sambo som jag känner hur sjukt lättare det är när man är två som delar på allting istället för att göra allting ensam. Tex orka sig upp en eller flera gånger under natten när man är jättetrött för att värma mat, byta blöjor mitt i natten eller om barnet skriker pga magont eller någonting annat. Det tar på en och ändå orka med att göra det 24/7. Och jag kan bara inte tänka mig när man är ensamstående med flera barn, speciellt småbarn under 4-5 år. Borde vara riktigt tufft! Men jag är riktigt glad att ha en underbar sambo, pojkvän och pappa till våra barn som ställer upp varje helg på natten med matning och blöjor så jag får sova ut när man inte riktigt kan göra det på vardagarna då jag tar Emilia och försöker ge Jonathan sin sömn för sitt jobb så mycket det bara går. Jag tror jag bara frågat om hans hjälp en gång. Och då var de för Emilia hade magont, kunde inte slappna av, och var samtidigt hungrig och de med magont, en jävla ond cirkel det blir..
Men när man tänker på när jag hade Charlie själv, tänker jag bara "Fyfan, hur orkade jag? Men f*n vad duktigt man varit som orkat göra allting själv!". Man tänker inte direkt "usch vad jobbigt detta är nu", när man är mitt uppe i det hela, man kan först efteråt tänka på det så. Eller jag gör det. Men jag beundrar mig själv att jag klarade av det :) Det gör en stark! Så all creed till alla ensamstående mammor här i världen :)
