R.I.P Elvis.
Jag vet verkligen inte vart jag skall börja.. En tung kväll igår och idag.
När jag var 12-13 år, fick både jag och min lillasyster varsin katt som vi köpte. Jag köpte en Elvis, och min lillasyster en liten Oliver. Tiden gick och dom blev äldre. Mina föräldrar valde att skilja sig och pappa och jag fick med oss båda katterna. Och systeryster träffade sin katt när hon hälsade på våran pappa då givetvis.
I början av året 2008 dog Oliver. Det var en otroligt jobbig tid, en älskad katt man haft i flera år. Och Elvis levde vidare, utan Oliver men hade nu sällskap av sin nya kamrat, Fanny istället.
I förra veckan fick jag reda på av min pappa att Elvis fått cancer och är inte riktigt sig själv nu mera. Ovanligt lugn och vill inte vara ute längre. Han sa att han kunde ha dagar, veckor, månader kvar att leva, dom visste inte riktigt. Och igårkväll fick jag ett samtal ifrån pappa. Pratade på som vanligt och jag frågade hur det var med katterna. Då sa pappa att Elvis dött. Somnade in av sig själv. Han plågades alltså ingenting. Han fick somna in i pappas knä, ett par djupa andetag sa pappa och han var borta. Precis så som han bror Oliver dog.
En väldigt stor del av mitt hjärta gråter just nu. Jag vet att han fick ett fruktansvärt bra liv utav oss. Den kattsand han gillade, kattmat han älskade, kärlek varje dag han levde av hela familjen. Han var en älskad, gammal katt! Min älskade Elvis.
Lyckligt nog har jag två fantastiska barn nu, en underbar man jag älskar och två mysiga katter vi alla här hemma håller kära. Men ändå känns det tomt, Elvis.. Min lilla gubbe. Denna dagen har jag befarat så jävla länge. Pratat om att den dagen Elvis dör, kommer en de av mig dö. Han var verkligen killen i mitt liv. Någon som alltid funnits där för mig, när man varit glad eller ledsen. Min katt.. Kanske fånigt att gråta för sitt djur, men han var mer än bara ett djur. Han var MIN älskling. MIN! En familjemedlem jag älskade med hela mitt hjärta, som jag ännu gör. Och jag känner stor ångest för jag kände i lördags att jag ville åka bort till pappa för att hälsa på Elvis och Fanny och pappa, men jag sa aldrig det till Jonathan och nu är det försent! :'( Kände verkligen på mig att han skulle försvinna ifrån oss väldigt snart men fan att jag aldrig sa någonting att jag ville åka dit !
Elvis somnade in i måndags förmiddag i pappas knä. Pappa märkte i söndags att han var inte alls sig själv och på måndags morgonen ringde han till vetrinären för att fixa en tid samma dag för avlidning och fick det senare samma dag. När klockan var runt 10.30 på måndagen där sa pappa att han skulle åka hem för han mådde så dåligt för sin katts skull och hade svårt att arbeta. När pappa kom hem, satte sig i soffan kom Elvis upp själv i hans knä, la sig, drog ett par djupa andetag och sen var han borta.. Som att han väntat på att han skulle komma hem för att få dö hos sin älskade husse. ♥
Elvis, du är saknad och evigt älskad. Älskade katt!
Jag älskar dig fortfarande !
Min lille ellie.. ♥♥♥
R.I.P!
När jag var 12-13 år, fick både jag och min lillasyster varsin katt som vi köpte. Jag köpte en Elvis, och min lillasyster en liten Oliver. Tiden gick och dom blev äldre. Mina föräldrar valde att skilja sig och pappa och jag fick med oss båda katterna. Och systeryster träffade sin katt när hon hälsade på våran pappa då givetvis.
I början av året 2008 dog Oliver. Det var en otroligt jobbig tid, en älskad katt man haft i flera år. Och Elvis levde vidare, utan Oliver men hade nu sällskap av sin nya kamrat, Fanny istället.
I förra veckan fick jag reda på av min pappa att Elvis fått cancer och är inte riktigt sig själv nu mera. Ovanligt lugn och vill inte vara ute längre. Han sa att han kunde ha dagar, veckor, månader kvar att leva, dom visste inte riktigt. Och igårkväll fick jag ett samtal ifrån pappa. Pratade på som vanligt och jag frågade hur det var med katterna. Då sa pappa att Elvis dött. Somnade in av sig själv. Han plågades alltså ingenting. Han fick somna in i pappas knä, ett par djupa andetag sa pappa och han var borta. Precis så som han bror Oliver dog.
En väldigt stor del av mitt hjärta gråter just nu. Jag vet att han fick ett fruktansvärt bra liv utav oss. Den kattsand han gillade, kattmat han älskade, kärlek varje dag han levde av hela familjen. Han var en älskad, gammal katt! Min älskade Elvis.
Lyckligt nog har jag två fantastiska barn nu, en underbar man jag älskar och två mysiga katter vi alla här hemma håller kära. Men ändå känns det tomt, Elvis.. Min lilla gubbe. Denna dagen har jag befarat så jävla länge. Pratat om att den dagen Elvis dör, kommer en de av mig dö. Han var verkligen killen i mitt liv. Någon som alltid funnits där för mig, när man varit glad eller ledsen. Min katt.. Kanske fånigt att gråta för sitt djur, men han var mer än bara ett djur. Han var MIN älskling. MIN! En familjemedlem jag älskade med hela mitt hjärta, som jag ännu gör. Och jag känner stor ångest för jag kände i lördags att jag ville åka bort till pappa för att hälsa på Elvis och Fanny och pappa, men jag sa aldrig det till Jonathan och nu är det försent! :'( Kände verkligen på mig att han skulle försvinna ifrån oss väldigt snart men fan att jag aldrig sa någonting att jag ville åka dit !
Elvis somnade in i måndags förmiddag i pappas knä. Pappa märkte i söndags att han var inte alls sig själv och på måndags morgonen ringde han till vetrinären för att fixa en tid samma dag för avlidning och fick det senare samma dag. När klockan var runt 10.30 på måndagen där sa pappa att han skulle åka hem för han mådde så dåligt för sin katts skull och hade svårt att arbeta. När pappa kom hem, satte sig i soffan kom Elvis upp själv i hans knä, la sig, drog ett par djupa andetag och sen var han borta.. Som att han väntat på att han skulle komma hem för att få dö hos sin älskade husse. ♥
Elvis, du är saknad och evigt älskad. Älskade katt!
Jag älskar dig fortfarande !
Min lille ellie.. ♥♥♥
R.I.P!
